Vill du bli automatiskt notifierad när nya annonser som matchar dina preferenser läggs till?
Skapa en sällskapsdjursagent baserat på dina preferenser genom att klicka på knappen nedan.
Den nordsvenska brukshästen är en medelstor kallblodig häst och kan beskrivas som lätt att samarbeta med, lugn, och vänlig och en perfekt allroundhäst på grund av sitt pålitliga och stabila temperament. Huvudet är medelstort med rak profil och med breda muskulösa käkar som ger ett kilformat utseende. Öronen är korta och ögonen vänliga. Halsen är medellång och muskulös, manen är väl markerad. Ryggen är lång och muskulös, ofta låg utan att vara svajig. Bröstkorgen ska vara bred och muskulös, lårmusklerna ska vara kraftiga. Benen är väldimensionerade med breda leder och starka senor. Gången måste vara energisk och taktfull. Den nordsvenska brukshästen är en frisk och stark ras som anses vara immun mot flera vanliga hästsjukdomar och dessutom är den generellt långlivad. Mankhöjden är 154-157 cm i genomsnitt.
Nordsvensk brukshäst är en av tre svenska nationella hästraser. Den kan spåras tillbaka i historien som en svensk och möjligen skandinavisk lantras. På grund av de varierande förhållandena och de olika levnadsvillkoren i Sverige har lanthästen avlats i många olika delar med olika förutsättningar, vilket utgör grunden för dagens nordsvenska häst.
Av olika anledningar utsattes rasen för störningar från andra raser på 1800-talet. Krigen i Europa ledde till att många av de existerande raserna avlades till krigshästar. Denna trend kom även till Sverige, där rasen påverkades av ädla hingstar från Strömsholm. Nästa försök att justera dess existens hade en mer jordnära bakgrund. När jordbruksreformen kom och utgjorde grunden för rationalisering och utveckling av jordbruket krävdes en häst med större massa och kraft. Därför importerades större och tyngre raser från England och Centraleuropa. Dessa hingstar svepte praktiskt taget över hela landet under senare hälften av 1800-talet och trängde nästan undan den "lilla" nordsvenska hästen i de södra delarna av Sverige.
Framsynta människor insåg dock snabbt faran för utrotning och räddade i sista stund de sista renrasiga nordsvenska brukshästarna och påbörjade en ordentlig återuppbyggnad av rasen. Södra Dalarnas Hästvänner, som leddes av veterinärprofessorn Wilhelm Hallander, tog täten år 1894. År 1900 blev rasen nordsvensk brukshäst officiell. Rasen var dock fortfarande så liten att man var tvungen att skaffa nytt blod för att undvika inavlade hästar. Man beslöt att införa hingstar av den exteriört mycket likartade norska Guldbrandsdala, senare kallad Döle-hästen, för att bygga upp rasen.
År 1903 etablerades hingststationen Wången i Jämtland och blev en milstolpe i den nordsvenska rasens historia. Varje år köptes de bästa hingstfölen i landet in här, och tillsammans med Döle-hingstarna blev de grundstammen för den nordsvenska hästen som vi ser idag. Trots starka protester stängde den svenska regeringen hingststationen 1996 och avelsarbetet är nu i privata händer.
Från början kunde man skilja på två typer av nordsvenska hästar, den ena var större och grövre och fanns i och runt Norrland, och den lite lättare typen fanns oftast i Dalarna, Värmland och Dalsland. Människor har alltid varit intresserade av att tävla och när travsporten utvecklades och travbanor uppstod började den lättare typen av nordsvenska hästar användas för travlopp. Samma sak hände med den norska hästen Döle. 1964 beslutades det att separera travhästen från den nordsvenska hästen och att ha separata stamböcker och avel. Det som idag kallas kallblodstravare är en lätt och snabbt travande kallblodshäst med huvudsakligen svenskt och norskt blod i ådrorna och den som vi idag kallar den nordsvenska brukshästen är den som vi kan spåra tillbaka till 1800.
© 2025. Djurportal.se