Vill du bli automatiskt notifierad när nya annonser som matchar dina preferenser läggs till?
Skapa en sällskapsdjursagent baserat på dina preferenser genom att klicka på knappen nedan.
Fjordhästen är en otroligt mångsidig häst som är van vid det västnorska landskapet med smala fjordar, branta berg och både vattenfall och glaciärer. Med andra ord är det en stark och uthållig häst som är byggd för att klara av ett hårt klimat, vilket också har påverkat dess personlighet och egenskaper i hög grad. Fjordhästen kan vara envis, men samtidigt är den lugn, robust och pålitlig, vilket gör den mycket lämplig både som ridhäst och arbetshäst inom många olika grenar av hästhållning. Dess styrka och hårda arbete gör den till en bra körhäst och även bra på terrängritt, både som fritidshäst och som tävlingshäst. Även om fjordhästen tillhör gruppen småhästar, utmärker den sig också som tävlingshäst i både dressyr och hoppning, och dess vänliga, tillmötesgående och lugna temperament gör den populär och särskilt lämplig som häst för handikappridning och som fritidshäst för både barn och vuxna. Trots sin envishet är det en mycket följsam häst som vill prestera.
Även om fjordhästar är en gammal hästras, så registrerades den inte förrän den första stamboken upprättades i Norge 1910. Målet är att föda upp pålitliga, modiga, harmoniska, robusta hästar med ett vänligt temperament som kan komma överens med alla. I avelsmålen för fjordhästar läggs särskild vikt på utseendemässiga egenskaper eftersom dessa är karaktäristiska och därmed viktiga som rasegenskaper. Dessa inkluderar en hals som inte är för kort, stark med en uppåtgående båge, ett relativt litet huvud med en bred, fyrkantig nos med stor näsbrygga, platt panna, korta och spetsiga öron och stora mörka ögon. Vid urval och avel i allmänhet gör rasföreningen också allt för att bevara och skydda de ursprungliga och naturliga mörka markeringarna på hästens ben, man och ansikte. Vita markeringar uppfyller däremot inte rasstandarderna och dessa hästar är därför inte godkända. Under många år har fokus främst legat på de yttre egenskaperna vid rasbedömning och utmärkelser, men under de senaste åren i avelsarbetet har man alltså alltmer uppmärksammat Fjordhästens bruksegenskaper och sinne. Hästarna testas och bedöms också på beteende och samarbete samt i andra discipliner beroende på kategori och typ av tävling. I Norge är den årliga hingstutställningen i Nordfjordeid ett viktigt evenemang som bidrar till att upprätthålla fjordhästpopulationen och intresset för rasen i hemlandet.
Fjordhästar är vanligtvis mellan 140-150 cm långa. Det är svårt att ange en vikt för en fjordhäst, eftersom den helt och hållet beror på kroppsbyggnad, utfodring och aktivitetsnivå. Den gula färgen är ett av kännetecknen för fjordhästen, men den finns i totalt fem godkända färger: gul, grå, ulsblack (ljusgul/mjölkvitt), rödgul och gulblack (gräddfärgad). Karaktäristiska är också den mörka randen från öronen ner på ryggen och in i svansen, samt den nästan alltid helt kortklippta manen, vilket gör att den svarta randen framträder tydligt. Den svarta randen från pannan till svansspetsen är gemensam hos de gula, grå och ulsblacka färgerna, medan den rödgula har en rödbrun rand och den gulblacka nästan samma färg som resten av manen och svansen. Fjordhästens märken kallas för urtecken eftersom de inte förekommer på andra hästraser. Förutom de ovan nämnda finns det ofta mörka ränder på benen, mörka ränder på manen och en liten mörk fläck på huvudet. Att manen är klippt är troligen en kvarleva från vikingatiden, då många andra hästraser också fick sin man klippt kort, förmodligen för att ge intrycket av en större och mer skrämmande häst när den användes i strid. Senare har traditionen också visat sig vara fördelaktig av praktiska skäl, när fjordhästen används som arbetshäst och för körning, så att manen inte är i vägen. Att trimma manen är verkligen ingen enkel sak och kräver precision och tålamod för att få till ett perfekt resultat. Kroppsbyggnaden hos fjordingen är muskulös och robust, men ändå elegant med fina, starka ben och fina, runda hovar som står säkert även i svår terräng. Fjordhästen har också ett uttrycksfullt huvud med stora, mörka ögon och stora, breda näsborrar. I och med industrialiseringen och mekaniseringen av jordbruket ersattes den tunga, breda och robusta fjordhästen så småningom av en större, lättare och elegantare generation fjordhästar, som lämpade sig bättre för fritidsändamål. I dag ser man fortfarande båda generationerna av fjordhästar.
Fjordhästen är en norsk urtidshäst, som troligen föddes upp i Västernorrland, och är i dag en av landets nationella symboler. Fjordhästen tros vara besläktad med Przewalskihästen, den enda levande asiatiska vildhästen, och de två hästraserna har också många gemensamma visuella kännetecken. Sedan före vikingatiden har den starka fjordhästen fungerat som arbetshäst på åkrar och i bergen och som transportdjur på små norska gårdar. Man tror att det är fjordhästar, eller åtminstone hästar som är mycket lika dem, som har avbildats på vikingarnas runinskrifter. Flera tusen år gamla grottmålningar har också hittats med markeringar som har en stark likhet med dagens fjordhästar. Vikingarna använde de mindre hästarna, som liknar fjordhästen, för sina strider och erövringar, men även för att plöja åkrarna. På 1840-talet inrättade den norska regeringen ett stuteri i Dovre i Guldbransdalen och köpte en hingst och sex ston för att förbättra fjordhästrasen. Under årens lopp har rasen inte korsats med andra raser i någon större utsträckning, och det är inte med utländska raser som den lättare och mer långbenta fjordhästen har avlats, utan genom att välja särskilda avelshästar. Fjordhästen är därför också en mycket ren ras. Rasen sägs ha kallats för Norwegian Westland Horse, vilket ändrades till Norwegian Fjord Horse på 1940-talet, och nu kallas den alltså för fjordhäst eller fjording. Fjordhästen exporterades till resten av Europa från Danmark - en handel som Norge inte kunde mäta sig med på grund av de höga fraktkostnaderna för transporter till kontinenten. Detta förklarar också varför fjordhästpopulationen numera är minst i Norge.
Tyvärr tenderar många fjordhästar att vara överfodrade och därför överviktiga. De är av naturen sparsamma djur som under många århundraden har varit vana att klara sig i områden och situationer med mycket lite mat. De kan därför utfodras försiktigt och klokt för att undvika övervikt och de många skador och sjukdomar som följer med den. Om du lätt kan känna, men inte se, hästens revben under huden när du för handen över dem, är hästen i allmänhet normalviktig. Om du däremot inte kan känna de bakre revbenen utan att trycka hårt med handen har hästen förmodligen en ohälsosam vikt och bör gå ner i vikt för att få bättre välbefinnande och hälsa. Många människor tar bort sina hästar från betet om de blir för feta, men de har fortfarande nytta av ljus och luft, så i stället för att stalla dem i stall större delen av dagen är det bättre att flytta dem till en mindre paddock eller betesmark med mindre gräs. Alternativt kan den få munkorg, men endast under en begränsad tid och endast under noggrann övervakning, eftersom den annars kan få svåra gnag- och tandskador. När det gäller en häst som kan eller måste begränsas är det ännu viktigare än vanligt att se till att den får tillräckligt med vitaminer och mineraler. Det är därför bra att ge ett tillskott som innehåller viktiga kosttillskott till resten av fodret. Fjordhästen är generellt sett en enkel häst att ta hand om, men som med alla hästar är det viktigt att den tas om hand för hästens välbefinnande och allmänna hälsa. En god skötsel innebär daglig kontroll av sår och skador, rengöring och kontroll av hovarna, och om hästen har skor ska dessa också kontrolleras, och hovarna ska vanligtvis klippas var 6-8:e vecka. Den dagliga skötseln är också utformad för att se till att din häst beter sig som vanligt. Förändringar i hästens beteende kan bero på sjukdom eller smärta. Alla hästar bör behandlas för mask 1-2 gånger per år, och ett gödselprov kan göras för att kontrollera om det finns maskar. Både före och efter ridning bör hästen skötas så att sadeln och grimman, tränset eller betslen inte skaver eller orsakar besvär och så att smuts och damm efter ridning inte besvärar hästen eller orsakar infektioner. Dessutom är ryktningen och skötseln också ett naturligt tillfälle att kontrollera hästen för ovannämnda sår och skador. En del av vården av en Fjordhäst - och alla andra hästar - är att ta hand om tänderna. Särskilt när det gäller djur som tas från sin naturliga miljö är det viktigt att vara medveten om vad detta innebär för djurets välbefinnande. För hästar innebär detta att tändernas spetsar kan behöva slipas, eftersom grimman kan trycka kinderna mot tänderna och skapa sår, och att man ska observera och korrigera läget för kindtänderna om det är nödvändigt för att hästens bett ska vara bra.
Fjordhästen är i allmänhet en frisk ras som tack vare sin rena uppfödning inte är särskilt benägen att drabbas av ärftliga sjukdomar eller andra allvarliga åkommor. En sak är dock fång, som är en vanlig åkomma hos de mindre hästraserna, som av naturliga skäl är relativt små i maten, men som också gärna äter mer än vad de behöver om de kan få tag på det - däribland fjordhästen. Sjukdomen, som börjar med en inflammation i hovarna, kan vara livshotande och måste tas på största allvar. Man tror att inflammationen och upplösningen av lamellerna i hoven, som håller ihop hovväggen med benet och den inre hovstrukturen orsakas av utsöndringen av ett enzym i hästens tarmkanal, som finns särskilt i sockret fruktan i gräs. Upplösningen av lamellerna gör att benstrukturen inuti hoven glider nedåt och lämnar kvar de mjuka delarna av hoven för hästen att stå på, vilket orsakar enorm smärta för hästen. Bias visar sig till en början som hälta och svår smärta, vanligtvis i framhovarna och oftast även i båda framhovarna. Av samma anledning rör sig hästen inte så lätt och står ofta och lutar sig bakåt för att undvika belastning på frambenen. Du kan ofta känna att hästens framhovar är varma och att benen har en ökad puls. För att undvika fång är nyckeln oftast att hålla hästen på en begränsad och jämn diet för att upprätthålla ett stabilt och inte för högt blodsocker. Stabilitet gäller även hästens tillgång till bete och därmed socker, som inte bör ändras plötsligt - varken när det gäller mängden gräs eller gräsets näringsinnehåll. Rådet är att kontrollera hästens kaloriintag under hela året, på sommaren hålla gräset i hagen kort och se till att de får mycket motion. Andra lindrande behandlingar är kylning i kallt vatten, att låta hästen stå i våt sand, extra mjuka underlag i boxen eller under hovarna och under kortare perioder även smärtstillande medel. Tillräckligt lång boxvila är viktigt.
© 2025. Djurportal.se